Det är många genom åren som frågat ”varför blev du brandman”. Att kunna lämna samma svar efter drygt 30 år inom yrket till den som frågar är unikt för en yrkesgrupp. 30 år av personlig mognad, utveckling, sorger, sjukdomar och tiden att se sina barn växa upp och skapa sina egna liv.Det är inte lönen eller att få arbeta helger som jul och midsommar eller att ha sommarsemester när barnen går i skolan som gjorde att det blev så.

Att få vara en del av en sammansvetsad grupp som gör allt för varandra är få förunnat. Att känna att man trivs med det man gör och efter drygt trettio år fortfarande se fram emot att komma till brandstationen och träffa sina arbetskamrater som är mer än mina arbetskamrater. Mina arbetskamrater är som min familj som jag firar jul och midsommar med. Med våra arbetskamrater är vi alla en del av varandra som delar varandras livs historier.

Med våra arbetskamrater upplever vi glädje, sorg, smärta, förtvivlan och tragedier tillsammans i det arbete vi utför för att rädda andra. Att känna att man gör skillnad och kan hjälpa andra och att inte veta hur din arbetsdag ser ut eller slutar.

Trots risken att bli drabbad av sjukdomar för att kunna rädda andra så är vi kvar inom yrket som brandman.

Helt enkelt så är svaret inte svårare än så.

Anders Cederberg